I Sverige har Skogen blivit likt en religion som ersätter stadskyrkan i det postkristna samhället. Vi ser skogen som en möjlighet att komma ut i ett sakralt rum med helande krafter. Skogen är helig med rötter i en fornnordisk föreställning om att skogen var besjälad. Jag delar inte bilden av skogen som helande, åtminstone inte på natten, då är den otäck.
Bakom varje gran väntar något väsen som inte uppskattar min närvaro. Ficklampan är min vän och lyser upp det som nyss knäckte en gren bakom mig. Oftast ser jag inget, även om jag är helt övertygad att det fanns någon eller något där, alldeles nyss. Däremot, om jag vänder mig om snabbt, dit ljudet kom ifrån, kan jag i ficklampans sken förnimma något svagt. Jag kan se en otydlighet som inte borde varit där. Är det min fantasi som spelar mig ett spratt? Är det varelser som funnits sedan en evighet som iakttar mig när jag inkräktar i deras marker?
Jag är SKOGSRÄDD. Det är ingen rädsla man får av sig själv, det är något som ärvs. I mitt fall av min mamma. Hon berättade om att det fanns fula gubbar i skogen som kunde röva bort mig. En morbror hade en sagobok om en pojke som gick in i skogen. Där fanns dom mest fasansfulla varelser. Jag såg bilderna i boken vid varje besök och förstod det måste var en verklighet.
Skogsrädd är ett personligt verk jag hållit på med sedan innan pandemin, om nu det fanns en sådan tid. Jag har använt en enkel Diana kamera med plastlins och en blixt för att kunna dokumentera det jag ser runt mig. För att bilderna skall bli ett avtryck och representera det jag kände och upplevde har jag gjort dom med fotopolymergravyr på ett tjockt papper i en handdriven tryckpress. En efter en har bladen kommit ut ur tryckpressen. Bilden har den ton av svartblått sken som det var i skogens bleka ljus.
